Vänjer mig inte...
Jag har alltid alltid levt med tron att man vänjer sig vid allt. Jag har varit 100% säker på att man vänjer sig vid allt... men nu har den tron fallit lite... För den här ensamheten som jag känner, jag vänjer mig inte. Inte alls.
Det blir värre, det gör mer och mer ont för varje dag som går och jag känner mig mer och mer trasig.
Det som känns värst är att veta att det inte går att fixa, det jag behöver är djupare än sällskap, det jag behöver kan jag inte få. Jag känner mig bara så hjälplös. Så ensam och liten och hjälplös. Så ensam... ensam.
Jag försöker sysselsätta mig för att slippa känna och det går bra till och från men så smyger det upp på en och då är det svårt att komma ur. När det väl är där så kan jag inte distrahera mig med något för att få det att försvinna.
Jag förstår att jag har varit bortskämd när det gäller trygghet, kärlek och stöd... hela mitt liv. Jag förstår det nu när jag inte klarar mig utan det. När jag har så ont utan det. Jag har det, men inte på samma sätt... inte på det sättet som jag behöver.
Jag är inte van att klara mig själv och jag är inte van att bära på allt själv.
Jag vill bara må bra, det är allt jag vill... men det går inte. Jag lyckas inte, hur mycket jag än försöker.
Och jag får inte hjälp. 3½ månad har det gått och jag får ingen hjälp, fast jag kontaktade dem när jag var på gränsen till att avsluta mitt liv så får jag ingen hjälp. Jag har förklarat för dem hur jag mår, de vet varför jag behöver hjälp men jag får den inte. Man känner sig så oviktig och värdelös som människa när man inte får den hjälp man behöver, som att man lika gärna kan dö. Vem fan bryr sig i att jag och så många andra går sönder inombords?
Jag är bara så jävla frustrerad hela tiden, blir så fruktansvärt arg över minsta lilla. Jag behöver bli av med frustrationen, jag vet två sätt och ingen av dem är tillgängliga nu så ja... då får jag bära på det helt enkelt, tills jag exploderar. Och jag är rädd, för jag vet inte hur det kommer bli... kommer jag vara ensam eller kommer det gå ut på någon? Det får mycket hellre gå ut på mig. Jag skär hellre sönder hela min kropp än ta ut det verbalt på någon annan (nej, jag har och kommer antagligen inte skära mig).
Det är mycket som är positivt nu, det är det verkligen, och jag försöker fokusera på det men det är så svårt när känslan finns där precis hela tiden. När det känns som att jag dör lite inombords hela tiden, när det känns som att jag ska börja gråta så fort jag säger hej då till någon. Jag försöker verkligen, men det går inte.
Jag har bara ont, och jag är frustrerad och ledsen. Jag behövde bara skriva för jag kommer inte på något annat som jag kan göra.... Det hjälper egentligen inte men jag måste försöka.
Jag vet inte vad jag ska göra.......
Om jag bara hade fått hjälp i tid, som de lovade, jag var SÅ jävla beredd att kämpa då. Jag var motiverad och pepp, jag kände mig stark. Jag gör inte det längre, jag känner mig inte alls stark. Jag känner mig bara så trött, hela tiden... Jag hoppas att det ändras när jag väl får hjälp.
