lamentare.blogg.se

Jag kollar på en dokumentär om tsunamin nu som heter Överlevarna - det tionde året.
Jag har sett många dokumentärer om tsunamin och alla de har handlat om själva flodvågen. Om händelserna och känslorna där... Den här dokumentären handlar om sorgen. Den handlar om personer som förlorade sina partners och sina barn.

Jag var inte beredd på effekten som den skulle ha på mig, i och med att det handlar om sorg så är det så mycket som stämmer... så mycket som man känt och känner. Sorgen är samma men ändå annorlunda.

En tjej förlorade sin mamma i flodvågen, hon pratade med en psykolog som frågade vilken parfym hennes mamma hade och om hon hade den själv. Hon hade kvar sin mammas parfymflaska. Jag själv köpte exakt samma parfym som mamma använde, jag använder den knappt själv, men jag älskar att ha den... att känna doften.
Två föräldrar som förlorat sina barn pratade om oförmågan att lyssna på musik. När mamma hade dött hade jag enormt svårt att lyssna på musik, jag kunde lyssna på Kharma police med Radiohead.

De talar om att man glömmer.... De utvecklar det inte mer men jag vet precis vad de menar... Mina minnen av mamma är så suddiga och långt borta så de känns som drömmar... Som att hon inte har funnits, fast det ändå är så påtagligt att hon har det... Det gör ont, det gör ont att inte minnas ordentligt... att inte minnas hennes röst, att inte minnas hennes skratt. Men ibland fnissar jag på ett sätt, ett sätt som precis likadant som mamma gjorde och då blir jag varm och glad för jag får höra min älskade mamma igen genom mig själv.

De pratar om drömmar, en kvinna berättar att hon en gång drömde en så verklig vardagsdröm om sina döttrar, så verklig att hon nästan kände deras doft och när hon vaknade gjorde det så fruktansvärt ont. Hon kunde inte hantera det då, och nu handlar bara drömmarna om hennes letande och hon önskar att hon än en gång kunde få drömma en sådan verklig dröm igen...
Jag har haft en verklig dröm om mamma, som inte alls var verklig egentligen, men det var hon... Jag är säker på att hon besökte mig i en dröm strax efter hon hade dött och jag fick tala med henne en sista gång.
Alla andra drömmar är så fruktansvärt obehagliga, många handlar om att hon har valt att lämna mig, att hon har spelat död och varit borta i många år och sedan kommer tillbaka och är inte alls sig själv.
Den värsta drömmen jag haft om henne var när jag klev in i en lägenhet, den var kall och alla färger gick i en kall blå, någon kom och talade glatt om för mig att mamma skulle komma tillbaka och jag blev så otroligt glad, men sedan träffade jag henne och fylldes av sorg, kyla och hjälplöshet... Hon var som ett spöke, ingen personlighet, stirriga ögon, ingen värme och ingen kärlek. Det var inte hon, hon var inte alls tillbaka, det var bara ett skal.
Och oftast drömmer jag att jag bråkar med henne...

De pratade om att sorgen för andra är starkare än den man känner själv, en kvinna pratade om sina barns farmor och de båda blev väldigt rörda när de tänkte på hennes sorg. När de tänkte på sin egen så har de byggt upp en vägg, men den väggen finns inte när man tänker på andra.
Mitt hjärta går sönder när jag tänker på min älskade mormor, mormor som förlorade sin dotter... mamma dog i mormors armar på parkeringen nedanför området där hon bor. Mormor visste inte hur sjuk mamma var, mormor var inte alls beredd.... Lilla älskade underbara mormor som förlorade sin dotter... den smärtan, den sorgen...
Jag kan hantera min egen sorg, men jag kan inte hantera hennes... och den är inte ens min.

Sorgen är samma men annorlunda.... Livet förbereder oss barn för att stå på egna ben, vi vet att vi kommer förlora våra föräldrar, vi vet att vi kommer flytta ut, stå på egna ben och skapa egna liv. Egentligen ska man ha sina föräldrar tillgängliga då, men ibland blir det inte så. Men på något sätt så finns det ändå i huvudet, man är inte förberedd, men man vet.... Alla förlorar sina föräldrar förr eller senare, det är så livet fungerar.
Men att en förälder ska förlora sitt barn... Det är så onaturligt och fel... inget kan förbereda en föräldrar för att förlora ett barn. Man ska inte överleva sina barn, det ska inte vara så.

Jag var 18 när mamma dog, i huvudet var jag fortfarande ett barn och inte alls redo att klara mig själv. Jag behövde inte heller klara mig själv då jag har haft en massa stöd från min släkt. Men det tog lång tid, att i sorgen och smärtan växa upp.... Det tog flera år och jag är nog inte färdig än, på många sätt är jag fortfarande ett barn, men jag är på god väg och ju mer vuxen jag blir desto mer känner jag att jag klarar mig. Jag har vetat, mamma har varit ärlig med mig, hon skulle dö tidigt, jag visste att hon antagligen inte skulle leva när jag var 30, ibland kunde vi skoja om när hon skulle vara gammal, när hon skulle bli mormor, men vi visste att det kommer aldrig hända... Jag hoppades att hon skulle leva tills jag var i alla fall 25 men det blev inte så... i år fyller jag 25 och hon har varit död i 6 år. Hon kommer aldrig bli mormor, det är nog min största sorg... Hon ville så gärna ha barnbarn och jag vet att hon hade varit en sådan underbar mormor, precis som min egen mormor. Mina barn kommer aldrig få träffa sin fantastiska mormor. Det gör ont, och i min framtida glädje när jag har fött mina barn så kommer även en sorg finnas.... Precis som när jag tog studenten, precis som när jag fick min första kärlekskyss, precis som när jag hade förlorat oskulden... för jag kan inte prata med henne, hon finns inte... Hon kommer inte träffa sina barnbarn, hon kommer inte se mig gifta mig.... och det gör fruktansvärt ont.

Men föräldrarna som har förlorat sina barn... de kommer aldrig se dem ta studenten, de kommer inte få några barnbarn från det barnet, de kommer inte se dem gifta sig... Att leva med allt som skulle ha varit, att inte få uppleva det som oftast är en stor del av livet... deras barn är borta och kommer inte få uppleva det.... Det måste vara tortyr...

Sorgen är samma men ändå annorlunda...