lamentare.blogg.se

Jag har aldrig mått såhär dåligt. Jag har skrivit så förut, men nu är det på riktigt. Jag mådde inte ens såhär dåligt när mamma hade dött, först var jag i chock och när jag började hantera sorgen så fanns det ändå så mycket annat. Saker som fick mig att vilja kämpa, saker som gav mig ork.

En konstant smärta i själen och hjärtat, påminnelser hela tiden som känns som knivar i hjärtat och knytnävslag i magen. Nätterna är värst, när jag ligger i min säng, ensam med tankarna och en sådan fruktansvärt smärta att jag inte vet hur jag ska klara mig... en sådan smärta så det känns som att jag ska dö. Det spelar ingen roll hur trött jag är, smärtan är så enorm.

Allt är borta. Tryggheten, hoppet, längtan.

Jag känner att jag är påväg att ge upp, jag har ingen ork kvar... Jag har kämpat så fruktansvärt mycket, jag tog mig igenom tonåren som var så äckligt jobbiga, jag gick hos en psykolog i 2½ år och kämpade mig igenom sorgen efter mamma, det var vidrigt och ibland kändes det som att jag inte skulle orka, men jag klarade det. Jag tog mig igenom det och saker började se ljusare ut, sedan kom ännu en krasch som knäckte mig totalt, men jag tog mig igenom den. Allt för att jag hade något att kämpa för, något som gjorde att det var värt det.

Men nu... Nu har jag inget. Och det jag faktiskt har är så litet i jämförelse med allt det andra så jag känner det inte. Varje gång jag skrattar så hugger det till i hjärtat och jag mår illa, det är inte på riktigt, jag orkar inte.

Jag försöker sysselsätta mig, spela tv-spel, kolla på serier, men även där kommer påminnelser hela tiden.

Jag orkar inte ens låtsas längre.

 

Det känns som att jag sitter fast, och jag vet hur jag skulle kunna fixa det. Jag ska börja med antidepp och skaffa en samtalskontakt igen. Men det är så långt borta. Jag har telefontid med en läkare om en vecka, sedan tar det 2-4 veckor innan medicinen börjar ha effekt, om den ens fungerar.... Så tills dess måste jag klara mig själv, plus att biverkningarna på antidepp är ganska vidriga och kan göra allt värre.

Jag har inte ens ringt till psyk än... Jag borde, men jag klarar inte av det, jag vet inte varför. Jag har tänkt nästan hela året att jag ska ringa dem men har inte gjort det och jag kan inte låta bli att undra, om jag hade ringt dem tidigare, hade det varit såhär då? Det tjänar inget till, jag vet.

När jag tänker på kampen som jag har framför mig och allt jobb som det kräver från mig så tappar jag lusten... Jag vet inte om det är värt det. Jag vet på riktigt inte om det är värt det.

 

Jag har en sådant stark känsla av att jag inte kommer klara det, att saker och ting inte kommer lösa sig. Jag är som jag är, så jävla trasig och störd i huvudet. Så jävla självdestruktiv utan att egentligen veta varför. Det har alltid varit så, även fast jag inte skär mig längre så misshandlar jag mig själv psykiskt, så som jag alltid har gjort. Ingen har någonsin varit så elak mot mig som jag är, varje dag, många gånger om dagen.

Jag har satt som mål att jag ska börja skriva tre positiva saker om mig själv i en bok varje kväll, jag tänkte börja ikväll. Jag har funderat hela dagen och jag kommer inte på något... Jag skulle kunna skriva en oändlig lista med allt som är fel på mig, men jag kan inte ens komma på en positiv sak... Jag har inte gjort något positivt idag, jag har inte varit bra på något sätt.

Igår var jag på gymmet, det gick jätte bra för att jag var så jävla borta i huvudet... Jag brukar göra 10 gånger 3 på varje maskin, igår satt jag och stirrade och insåg att jag hade räknat till 25... om och om igen. Fysisk smärta känns inte på samma sätt, saker gör inte speciellt ont längre. Senare på dagen så gick jag till ögonmottagningen och även där var jag helt borta, jag brukar kunna anstränga mig för att inte visa hur jag mår för personer som jag inte känner eller som jag är obekväm med, men nu orkade jag inte.

Efter det gick jag in till stan och kände att jag bara ville åka hem men hade en sak som jag var tvungen att göra och när jag var påväg så kände jag plötsligt en hård smäll på axeln så jag hoppade till i tron om att det var någon som slog mig men insåg att det var is/snö som hade fallit från taket, och jag kunde inte låta bli att känna... varför axeln...

Jag är på en mörk plats nu, så fruktansvärt mörk och jag ser inte ljus någonstans. När jag blickar framåt så är det bara jobbiga saker, det finns inget att längta efter. Inget att se fram emot.
Jag känner mig så jävla hjälplös... så jävla liten och ensam! Jag vet inte hur fan jag ska orka... jag orkar inte. Jag har ingen ork. Kan inte saker gå bra någon jävla gång? För en gångs skull skulle jag vilja få saker serverat på ett jävla silverfat.

 

Om ca. 2 månader måste jag sluta röka då min ekonomi kommer ändras så pass så att jag inte kan röka längre. Det är precis vad jag behöver nu, cigaretterna är för fan det enda jag har som kan lugna mig lite. Den enda tryggheten... Hur fan ska jag klara att sluta?

Om en månad är det fem år sedan mamma dog, jag vet inte ens om jag känner något... Allt är så jävla jobbigt nu så mamma får knappt plats. Jag är orolig inför julafton, om jag känner som jag gör nu OCH ska klara av sorgen... jag vet inte hur det kommer gå, jag vet ärligt inte hur det kommer gå. Det känns ändå skönt att jag ska fira ensam, vill jag ligga på golvet och gråta hela dagen så kan jag göra det.

 

Huvudvärk, illamående, ont i magen, utmattning.... smärta... Jag orkar inte. Jag vill inte.


Jag orkar inte skriva tre positiva saker nu.