Blabla gnäll
Jag känner ett djupt behov av att skriva av mig men har inte en aning om vad egentligen... så jag gör väll som vanligt och bara skriver så får det blir som det blir.
Den senaste tiden har jag känt mig väldigt ensam, jag vet inte exakt vad det beror på om jag ska vara ärligt, det är bara en känsla som finns där...
Jag känner att något växer i mig, en sorg... Det är så fruktansvärt utmattande och ledsamt att gå och vänta på hjälp... Det har blivit så trassligt i mig, så mycket att reda ut... hade jag fått hjälp i tid så hade det inte varit såhär och nu får jag ångest när jag tänker på allt jobb som väntar. Jag vet fortfarande inte när jag kommer få hjälp...
Jag är frustrerad, jag märker det för att jag har en stor brist på tålamod. Jag blir väldigt lätt irriterad.
Att känna att man verkligen verkligen behöver hjälp och inte kunna göra ett skit för att få den. Jag har tjatat och tjatat men inte fan hjälper det... "Hör av dig om du tycker att det tar för lång tid" jo visst, då får jag träffa en läkare som bekräftar att jag behöver en samtalskontakt. En månad senare får jag höra att det kommer dröja "någon vecka", en månad senare säger de att det har uppstått ett problem på UPM som de jobbar med att lösa... Utan någon indikation på när jag faktiskt kommer få hjälp.
Jag börjar nästan tappa orken, jag är inte speciellt pepp på att kämpa... Det är bara så mycket som måste hanteras och trasslas ut så jag vet fan inte vart jag ska börja.
Jag är trött på mig, trött på att vara jag. Trött på inre kaos och ständig ångest. Trött på att känna mig ensam och oförstådd.
Jag går inte runt och mår jätte dåligt eller så som jag gjorde förut, det är bara ett ständigt tryck i bröstet, konstant utmattning, sorgsenhet... Det känns som att jag ska börja gråta hela tiden men självklart kommer inget även om jag tror att det skulle vara välbehövligt. Men jag funkar ju som så att jag oftast inte kan gråta om jag inte pratar, och ja, jag har ingen att prata med. Ingen som jag är bekväm att prata med i alla fall, eller rättare sagt, ingen som jag är bekväm att gråta med.
Det enda som verkligen känns 100% bra just nu är gymmet, och nu är jag sjuk så jag kan inte gå dit vilket gör mig smått bitter. Skulle verkligen behöva träna bort lite frustrationer. Tror det är därför det känns extra, för att jag inte har kunnat gymma på nästan en vecka. Men det är ju positivt ändå, att jag känner så. Lovande.
Jag har verkligen slutat tro på lycka, för varje gång någonting börjar kännas bra och man börjar känna sig lycklig så rasar det totalt. Lycka känns som en myt... Eller kanske en väldigt väldigt kort och tillfällig känsla. Glädje känns också som något tillfälligt och flyktigt. Men jag vet inte, är väll bara för att jag är så orkeslös. Det finns bara så många bevis på att livet är orättvist och skit (Jag pratar inte bara om mig själv nu)...
Jag försöker i alla fall, försöker hålla borta det dåliga och fokusera på det bra, det går ganska bra tror jag.
Okej, så det här hjälpte inte alls, men det var värt ett försök :)
Adjö
