lamentare.blogg.se

Ikväll deppade jag ihop igen... Jag har lyckats hålla mig relativt stabil senaste tiden, inte tänkt för mycket.... men förr eller senare så smyger ju allt sig upp på en igen och känns extra mycket för att man har tryckt undan det.

Jag är bara rädd... Jag har hatat mig själv sedan jag var typ 11... hur ska jag kunna få bort det. Hur ska jag lära mig att tycka om mig själv... När jag tänker på det så känns det så hopplöst, samtidigt som jag har hopp för psykologin... jag vet att det kan fungera väldigt bra... men tänk om...

Nyår gick ganska bra fram tills klockan slog tolv, när man hörde alla fyrverkerierna.... Då drog tankarna igång. Jag vet att det som väntar mig i det här nya året är en jävla massa kämpande. Kamp efter kamp efter kamp och det känns så jävla tungt och överväldigande....

Nu är det inte långt kvar tills jag måste sluta röka och helvete vad jag gruvar mig... Jag vet seriöst inte hur jag ska klara det. Jag försöker tänka på allt positivt med det, hälsan och konditionen t.ex, att jag kommer kunna resa utan att oroa mig över hur jag ska kunna röka, jag kommer kunna pierca mig o.s.v. Det är jätte bra grejer, verkligen.... men kampen för att ta sig dit oroar mig så fruktansvärt.

Jag vet att många inte förstår, speciellt inte ickerökare... men cigaretterna har varit mina bästa vänner sedan jag var 15, de har tröstat och lugnat ned mig när jag behöver det. Sist jag försökte sluta röka var jag 17, det slutade med att jag låg på golvet och grät så att jag skrek för att det kändes så jobbigt. Som att jag hade förlorat mina bästa vänner, som att jag medvetet valde bort dem och jag klarade inte av det.

Hur ska det kännas nu då? När jag redan har förlorat de viktigaste? Och nu måste jag även ge upp cigaretterna... min trygghet. Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer må och jag är så rädd att jag inte ska klara det, men det finns inga andra alternativ. Jag måste sluta. Jag behövde bara inte det här just nu... Det kommer så sjukt jävla olägligt.

 

Så mycket som är tungt nu bara och jag är så trött på mig själv.

Det är så många som inte tror på mig när jag säger att jag har dåligt självförtroende och självkänsla, jag antar att det beror på att jag har lärt mig hur man beter sig självsäkert. Jag vet även vad folk brukar gilla hos mig så jag låtsas som att jag tror på det. Som att jag vet att det är så.

 

Jag skrev till UPM idag och förklarade hur jag mår och frågade om det finns något sätt att påskynda beslutet, för jag känner verkligen att jag behöver hjälp inom en snar framtid. Jag orkar inte må såhär och jag orkar inte känna mig så ensam.

Aja, det var allt gnäll för idag.

 

Adieu.