If the pain goes on, I'm not gonna make it.
Allt rasar....
Jag är så jävla färdig. Så färdig med mig själv. Så färdig med livet. Så färdig med att förlora viktiga personer. Så färdig med konstant oro. Så färdig med att känna mig olycklig. Så färdig med att kämpa för skiten som kallas livet.
Om jag kunde knäppa med fingrarna och försvinna så skulle jag göra det utan att tveka en sekund.
Om jag hade vetat för fem år sedan att mitt liv skulle se ut såhär idag så hade jag gett upp, då hade jag inte kämpat. Jag hade avslutat allt.
Det räcker liksom inte med att jag förlorade mamma, jag var tvungen att bli kroniskt traumatiserad av det och nu påverkar det allt och har förstört mig så jävla mycket. Om jag hade vetat.... om jag bara hade vetat. Jag sörjer att jag inte tog tillvara på tillfället och gav upp.
Jag är så frustrerad och arg, så jävla ledsen och trött. Fy fan att det aldrig någonsin kan bli bra och nu vet jag ju att det faktiskt aldrig kommer bli bra så varför ska man kämpa? Jo, för att man kan inte ge upp heller... man kan inte dö och man kan inte sluta existera. Tankarna och känslorna finns där hela tiden och då måste man försöka göra allt för att orka med skiten.
Som det är nu så orkar jag inte med mig själv alls, det är inte självhat, jag är bara så äckligt trött på mig själv. Jag måste konstant lyssna på något för att inte bli galen. Jag orkar inte med mina tankar och jag orkar inte med mig själv.
Jag kan inte räkna hur många gånger bilden av att jag hoppar från balkongen dyker upp i mitt huvud varje dag. Jag kommer inte göra det såklart, jag är inte så dum, men bilden är där säkert en gång i minuten hela min vakna tid.
Fy fan vad jag är färdig. Jag är så less och arg. Jag vill bara bli befriad.
Jag funderar på att skita i att börja på psyk... de kommer ändå inte kunna hjälpa mig, jag är jag... det kommer inte försvinna.
Och jag vill inte prata om det, med någon. Det hjälper inte ett dugg.
