Påminnelser
För det mesta kan jag stänga av, helt enkelt inte tänka på mig själv, tänka på vad jag gör eller har gjort men ibland kommer det påminnelser och smärtan är vidrig.
Att jag inte kan följa mitt hjärta och göra det som hela kroppen skriker efter för att jag är jag... För att jag inte kan fixa det. Att det är så tillgängligt men ändå inte möjligt, på grund av mig. Det gör ont, så fruktansvärt ont.
Jag är så trött på mig själv, jag vill vara någon annan, jag vet inte hur jag ska leva med mig själv.
Ensamheten är större än någonsin just nu.
Jag tog mig inte iväg till FK idag heller... Så nu måste jag gå imorgon, oavsett hur jag mår... i värsta fall får jag väll trycka i mig ångestdämpande, jag har skjutit upp det här alldeles för länge nu. Men ja, det är ju lättare att ta sig iväg när man måste.
______________________________________________________________
Tre positiva saker:
1. Idag har jag diskat, lagat mat i 2½ timme och gymmat en timme. Det är ju bra.
2. Jag sov ordentligt inatt för första gången på länge, jag drömde jobbiga drömmar så jag var hängig när jag vaknade men ändå väldigt utvilad vilket var otroligt skönt.
3. Jag har gått över 12000 steg.
