lamentare.blogg.se

Det här blir ett långt inlägg, mycket som ska ut som jag har sparat på för att jag inte har velat skriva det på min andra blogg.

Sedan min mamma dog så har det funnits många "varför?" "varför just jag?" o.s.v. angående livet.

Det verkar som att varje gång man lyckas resa sig så kommer något och river allt igen.

Jag har varit så fruktansvärt arg på livet för att det är så orättvist, och så orättvist för så många fina människor som förtjänar allt fint i världen. Det är sjukdomar, otur, förlust, sorg, smärta, olycka.... Medan så många svin har det hur bra som helst, det är inte rättvist, det borde inte vara så.

Men när det gäller mig själv så inser jag att extremt mycket av det som är fel i mitt liv är på grund av mig... på grund av att jag inte lyckas få ordning på mig själv hur mycket jag än försöker. Det känns verkligen som att jag sitter fast i mig själv, jag vill bryta mig ut men jag vet inte hur jag ska göra, det känns inte som att gamla Elin gömmer sig, det känns som att hon har dött.

 

När mina känslor påverkar mitt liv så mycket, när jag inte orkar vara social, när jag inte lyckas kontrollera oönskade känslor hur logiskt jag än tänker, när orken tar slut... det är klart att allt går åt helvete. Men hur ska jag kunna leva mitt liv så? Om jag ska förlora allt viktigt för att jag är störd i huvudet, om jag ska vara konstant orkeslös för att jag är störd i huvudet... vad fan är det för jävla liv? Det känns som att jag borde prova på något nytt eller ja... utsätta mig själv för något som jag tycker är jobbigt, men så fort jag försöker så kommer alla andra tankar som tar över... "Jag borde kanske börja med magdans" "Men du är så fet, alla kommer kolla snett" "Du är så jävla svag och otränad så du kommer ändå bara sluta, orka spendera onödiga pengar" "Du misslyckades ju sist" "Du misslyckas ALLTID"

Det är en vanlig mening i mitt huvud, för det är så... Jag har misslyckats med allt jag har provat på, jag klarar inget så varför ens försöka? Och ja, jag vet, du vet inte förns du har provat o.s.v. Men jag orkar verkligen inte, misslyckas jag en gång till.... Jag bara orkar inte. Jag hatar mig själv tillräckligt som det är.

 

Och nu är det som det är, jag förstör det bästa och jag lyckas inte fixa det. Jag har aldrig hatat mig själv så mycket som nu, hatar den jag har blivit. Hatar mina tankar och känslor. Hatar min svaghet... vart tog min styrka vägen? Den som jag var så stolt över... Jag har inget som jag är stolt över nu, och det beror också på mig. Jag vågar inte känna mig stolt över att jag gymmar för hela mitt kropp skriker att jag kommer misslyckas, jag kommer sluta och då får jag skämmas.

Jag känner mig absolut inte stolt över min praktikplats för jag orkar knappt gå dit trots att det är så kort tid och när jag väl är där så hetsar jag mig igenom allt så att tiden ska gå fort och jag får gå hem... hem till ensamheten och tryggheten. Jag svarar när någon pratar med mig men annars sitter jag tyst för mig själv för jag vet inte vad jag ska säga... Jag känner mig så jävla obekväm. Vart tog min charm vägen? Min sociala förmåga? Mitt självförtroende? Så fort en ny människa pratar med mig så börjar hjärtat klappa och jag får svårt att andas. Jag är så rädd att säga fel saker, rädd att visa hur obekväm jag är. Sätter sig någon vid mitt bord så tänker jag "Snälla, prata inte med mig" och gör dem det så ler jag mitt största leende och svarar kort på frågan, sedan tittar jag ned på det jag håller på med för det är lättare än att försöka komma på något annat, jag gömmer mig för att demonstrera att jag inte vill prata och sedan mår jag dåligt över det och känner mig vidrig. Jag minns hon som kunde prata med alla med sorg, vart är hon när jag behöver henne?

När jag gör det jag ska så är jag övertygad om att jag ska göra fel och få skäll, jag väntar på att någon ska skälla på mig. Att jag har satt för låga priser eller sorterat fel eller något... Jag är rädd för att få skäll på ett ställe där alla är så otroligt trevliga, det kommer ju inte hända, så varför finns rädslan? Varför lyssnar inte mina känslor på logik?

 

Och den senaste tiden har jag kännt mig så fruktansvärt ful... Varför var det tvungen att komma tillbaka? Det var så skönt att inte bry sig, att bara vara och acceptera. Men nu mår jag illa när jag ser mig själv i spegeln. Ögonen går direkt till alla brister, vilket är väldigt många och jag kritiserar även sådant som jag tidigare har tyckt om. t.ex. ful form på ögonen och läpparna... Jag hade ju verkligen börjat tycka om mina ögon och läppar men nu gör jag det inte längre. Jag önskar att jag fick känna mig sexig och åtråvärd igen, bara en gång... det vore så fruktansvärt skönt att få komma bort från allt en stund... Men nej, det kommer inte hända.
Jag är bara i djupt behov att få en pause från mig själv, från tankarna och känslorna och känna något annat, något som tar över hela kroppen och ändrar allt för en stund. Inte ens när jag sminkar mig känns det bättre, det är som att jag inte ser det... mitt fula tryne är där ändå, så jag kan inte känna mig fin på det sättet heller...

Jag vill inte ha några uppläxningar, speciellt inte "Herregud, sluta gnäll och gör något åt det!", det är svårt när man inte vet vad man ska göra. Jag sitter fast och har hamnat i en ond cirkel.

Det måste ju vara en period, det måste gå över... Det måste släppa. Det måste.

 

 

_____________________________________________________________________________

 

Tre positiva saker:

1. Jag gymmade på rätt sätt i söndags eftersom jag har träningsvärk som fan idag.

 

2. Jag spelade om Fable 3 (har spelat det över 20 gånger) för första gången på väldigt länge och njöt faktiskt av det. Det var så mycket som jag hade glömt så jag fick upptäcka det igen och se vad jag faktiskt kom ihåg.

 

3. Jag har gått 18750 steg idag vilket är väldigt bra för att vara jag.