lamentare.blogg.se

Jag har skrivit om påminnelser förr... idag är en sådan dag, påminnelse efter påminnelse.

När jag vaknade imorse så var jag fruktansvärt trött, jag vet inte om det bara var för att jag hade sovit dåligt eller om det var från insomningstabletten men jag tog mig såklart inte iväg till praktikplatsen... och jag orkar inte må dåligt över det... Det är som det är.

 

Jag fick den största påminnelsen av alla i en serie nyss och jag bröt ihop totalt... jag måste verkligen ta mig in på stan men jag kan inte sluta gråta. Det är för tungt, det här är alldeles för tungt... Och jag måste bära det ensam. Jag orkar inte vara en börda längre, jag kan inte ha kvar det som är viktigast för mig....

En rysning går genom min kropp varje gång jag tänker på det, en rysning fylld av obehagliga smärtsamma känslor...

 

 Det gör för ont, jag klarar inte det här... Jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen men allt är borta och jag kan inte få tillbaks det. Jag vet inte hur länge jag kommer orka om det fortsätter såhär. Jag kan inte andas...

 

Jag skulle ha åkt in till stan tidigare, jag vet inte hur jag ska orka ta mig iväg nu men jag har slut på både ansiktscréme och värktabletter så jag måste... jag önskar att jag hade åkt in tidigare.

 

Hur fan kunde det bli såhär? För några månader sedan var allt bra och nu har allt rasat... Vad hände? Jag vet inte vad jag ska göra... jag vet inte hur jag ska orka. Orkar gör man väll alltid antar jag... men det här är värre än något annat... Jag har aldrig känt en sådan djup smärta och det har aldrig någonsin känts så hopplöst som det gör nu. Jag är så färdig, så färdig med smärta och lidande, så färdig med livet.. vidriga äckliga jävla skitliv. Det här är för mycket för mig.