Det är som det är...
Jag vill bara skriva, jag vet inte vad jag ska skriva men jag vill skriva.
Idag har jag känt samma som igår, tom och ledsen... Jag har ändå fått saker gjorda, fördelen med att vara tom, man känner sig varken orkeslös eller pigg. Jag har varit på banken och satt in pengar, jag gjorde egna köttbullar för första gången som blev helt okej. Igår städade jag badrummet.
Idag har jag känt samma som igår, tom och ledsen... Jag har ändå fått saker gjorda, fördelen med att vara tom, man känner sig varken orkeslös eller pigg. Jag har varit på banken och satt in pengar, jag gjorde egna köttbullar för första gången som blev helt okej. Igår städade jag badrummet.
Inatt har jag lekt med smink och spelat minecraft.
Jag känner fortfarande att... ja, jag vet inte.... jag tror att de senaste händelserna har tagit väldigt hårt. Jag har märkt under dagen att när jag börjar bli lite gladare så drar jag ned mig själv på en gång. Jag har hamnat i något "skyddande" läge. Jag känner verkligen att det inte är någon idé att försöka må bra längre för allt blir skit vad man än gör, det är bättre att må konstant dåligt för då spelar inget någon roll.
Jag kan inte förstå att jag faktiskt tillät mig själv att hoppas och längta... hur jävla dum får man vara? Jag borde verkligen ha vetat bättre. Jag är så trött på att det alltid blir såhär... de små besvikelserna i livet kan man leva med, men när de är såhär gigantiska... så fruktansvärt livsförändrande.... det får en att tappa hoppet och orken.
Jag orkar inte hoppas på att bättre liv och jag orkar inte kämpa för det för nu är jag verkligen säker på att det kommer komma en ny smäll och jag vet inte hur många fler gånger jag orkar med det.
Jag känner att jag håller på att bli förkyld också.... hade jag mått bra psykiskt nu så hade det inte gjort något, men eftersom jag mår så jävla dåligt så blir det droppen som får bägaren att rinna över.... Det har varit alldeles för mycket på senaste tiden och en förkylning på det också, jag orkar inte. Men ja, vad gör man. Det är som det är. Det är som det är.......
Jag är rädd att jag är permanent skadad, jag är rädd att det här inte kommer släppa... för det känns verkligen så. Jag känner mig så fruktansvärt trasig och jag vet inte om jag kommer kunna lagas... Jag är rädd.
Och jag har aldrig någonsin känt mig så fruktansvärt ensam.... Jag är inte det egentligen, jag vet att det finns många människor som bryr sig men jag känner inte att jag kan prata med någon för det känns som att ingen förstår... Och det är så många grejer som jag inte får prata om.
En av de jobbigaste sakerna för mig att höra nu är "Tänk positivt"... för jag kan verkligen inte. Hade jag kunnat så hade jag gjort det men jag kan inte... Jag har försökt, många gånger, men det går inte. Jag ser ingenting positivt just nu.... ingenting känns positivt och jag känner mig inte hoppfull. Jag har inget att fokusera på som är tillräckligt positivt för att övervinna det mörka. Det är alldeles för lite som är positivt nu.
Aja, det var dagens gnäll...
Och jag har aldrig någonsin känt mig så fruktansvärt ensam.... Jag är inte det egentligen, jag vet att det finns många människor som bryr sig men jag känner inte att jag kan prata med någon för det känns som att ingen förstår... Och det är så många grejer som jag inte får prata om.
En av de jobbigaste sakerna för mig att höra nu är "Tänk positivt"... för jag kan verkligen inte. Hade jag kunnat så hade jag gjort det men jag kan inte... Jag har försökt, många gånger, men det går inte. Jag ser ingenting positivt just nu.... ingenting känns positivt och jag känner mig inte hoppfull. Jag har inget att fokusera på som är tillräckligt positivt för att övervinna det mörka. Det är alldeles för lite som är positivt nu.
Aja, det var dagens gnäll...
